STEN STURE – KVARTERSKLUBBEN SOM VÄXTE TILL EN AV UPPLANDS STÖRSTA klUBBAR

Den 16 februari 1988, på självaste fettisdagen, startade ett gäng killar Sten Sture BK. Den första säsongen spelade laget i division 2, och slutade på en hedersvärd 10:e plats. Det skulle dock dröja fem år innan damverksamheten startades år 1993. Anders Hiller, som spelat i herrlaget sedan 1988, tillfrågades och tackade ja till att vara tränare för laget. Just Anders Hiller skulle sedan under Sten Stures 23 år i Uppländsk innebandy, bära stora delar av verksamheten på sina axlar. Men det återkommer jag till lite senare.

Första säsongen för damerna slutade på en sistaplats med enbart en seger. Jag har dock fått förklarat för mig att just den segern smakade desto bättre. Glädje och kamratskap var nämligen Sten Stures slagord. I Sten Sture var alla välkomna, alla fick spela och alla skulle ha skoj. Under hela 90-talet bestod Sten Sture BK enbart av ett herr- respektive damlag, och det totala antalet medlemmar var ca 60 personer. Sedan starten var det tradition att varje säsong skulle avslutas med en mixedturnering och efterföljande avslutningsfest vilket närde den glädje och kamratskap klubben värnade om.

Det skulle dröja till början av 2000-talet tills klubben startade upp ett pojk- och flicklag. Klubben växte med fler ungdomslag för varje år som gick och då valde föreningen att ta fram en värdegrund som alla var tvungna att förhålla sig till. De viktigaste slagorden i värdegrunden var att alla deltar på lika villkor, utifrån sina egna förutsättningar. Spelglädje och gemenskap var viktigare än matchresultat, vilket innebar att barn- och ungdomslagen inte fick ”toppa” lagen i matcherna.

Som nyinflyttad skåning med fokus på att studera ekonomi som 19-åring tänkte jag att det var en bra idé att söka upp ett innebandylag där jag kunde fortsätta med sporten jag brunnit för under hela min uppväxt. Hemsidorna på denna tid, sommaren 2003, var väl inte så imponerande, men jag ramlade till slut in på Sten Sture BK´s hemsida som uppvisade ett damlag hemmahörande i division 2. Jag fann namnet lustigt och kunde inte låta bli att kontakta tränaren Mikael Persson, som meddelade att truppen redan var stängd men att jag var välkommen ner på en provträning. Jag kan fortfarande känna den nervositet och förväntan jag hade när jag anslöt till ett glatt damlag, där medelåldern var minst tio år äldre än min egen. Den så kallade provträningen motsvarade dock allt annat än den förväntan jag hade byggt upp. Boll och klubba gjorde inte alls det som jag hade tänkt, och rent ärligt tror jag inte att jag slog en rätt passning på hela passet. Trots detta valde Micke, efter överläggning med Anders Hiller som då hade gått från tränare till sportchef, att ge mig en chans i laget. Något jag är övertygad om att varken dom, eller jag, är missnöjd med när vi blickar tillbaka såhär 15 år senare.

Sten Sture BK blev under 7 års tid mitt huvudfokus. Jag andades och levde tillsammans med den förening som gav mig, och så många andra, så mycket glädje. En, av extremt få föreningar, som hade flickor och damer som högsta prioritet. Där herrlagen bistod, peppade och hjälpte till för att höja damerna, och där väldigt mycket energi investerades i att få flickor att idrotta längre upp i åldrarna. Jag var inte bara lagkapten, utan satt även med i både styrelse och sportkommitté, startade ”Sten Sture girlcamp” och tränade ett flicklag.

Redan första säsongen i division 2 visade föreningen att det fanns en ambition för damlaget att komma upp till ”ettan”. Detta krockade dock med ett antal viljor som enbart spelade innebandy ”för skojs skull” och som inte hade någon som helst ambition att behöva sitta på långa bussresor för att spela match. Vi hade ett flertal spelarmöten där vi diskuterade för- och nackdelar med ett avancemang. Däremot visade styrelsen, och inte minst Anders Hiller, att det var uppåt vi skulle. Det året vann vi division 2 för första gången, men i kvalet mot Bollnäs föll vi snöpligt på en strumprullare som letade sig in i målet. På den ödesdigra bussresan hem knöt vi handen i fickan och lovade varandra att det skulle bli revansch året efter. Ett utfall som visade sig stämma. Våren 2005 lyckades vi vinna kvalet och tog oss upp till division 1 mellersta. Det var nu det riktiga jobbet skulle börja. Sten Sture, där allt arbete skedde ideellt och tron på att varje lag skulle dra runt sina egna kostnader, bäddade för att extremt mycket arbete skulle krävas för att detta skulle kunna genomföras. Och inte bara ekonomiskt var det tvunget att bli en förändring. Medelåldern i truppen var relativt hög, och träningsdosen relativt låg. Då kom Anders Hiller med den briljanta idén att koppla in Mats Düren, fystränare och sjukgymnast. Mats seriositet och inställning till idrott smittade av sig till oss alla. Nu fann vi oss med träningsschema att följa, tester att utföra och mjölksyrenivåer att mäta. Pulsmätare kopplades på och de närmsta åren levde vi efter hjärtslagens olika nivåer i alla pass vi genomförde. Det var 90 minuters lunkande i 70%-puls och 4 minuters intervaller med blodsmak i munnen. Helt plötsligt befann vi oss på Uppsala tyngdlyftningsklubb där vi fick lära oss tekniken bakom frivändningar.

Ekonomiskt slet jag, men framförallt Anders Hiller, med att leta fram sponsorer som var villiga att satsa på ett damlag. Första säsongen ska det nog erkännas att det framförallt var snälla föräldrar och bekanta som öppnade sina företags plånböcker och sponsrade av ren snällhet. Men vi lyckades. Under alla år tog vi, föreningens flaggskepp, inte en enda krona från våra ungdomslag. Detta var nämligen en stöttepelare i Sten Stures bestämmelser. Varje lag skulle försörja sig självt. Ungdomslagen ska inte behöva jobba, och betala, för seniorerna. Lätt var det inte, men med facit i hand var det med extrem stolthet vi lyckades att dra runt det nyblivna division-1-laget utan pengar från ungdomslagens kassor.

Inför säsongen 2005/2006 hade Jesper Östervall tillkommit som ny tränare. Jesper, tillsammans med Micke, höjde ambitionen och kunskapen av spelsystem. Då det redan fanns två andra uppsalalag i division 1, Årsta och Storvreta, var det många som skrockade att vi skulle få en snabb returbiljett till division 2. Men med ett tight försvar, och framförallt en stor portion jävlar anamma och stora krigarhjärtan, hamnade vi på en respektabel sjätteplats. Samma år ramlade däremot Storvretas damer ur division 1, och det tog inte lång tid innan vi hade lyckats knyta till oss Storvretas bästa spelare. Caroline Rengrens skott hade man fruktat under alla möten mot Storvreta, och helt plötsligt hade man blåmärken stora som grytlock på benen efter varje träning.

De kommande två säsongerna lyckades vi placera oss på en tredjeplats i tabellen, och helt plötsligt kände vi doften av elitserien. Ny ordförande Hannes Morger anslöt och satte struktur på föreningen. Organisationen runt laget växte i form av en sportkommitté, men tyvärr växte vi betydligt snabbare sportsligt än organisatoriskt. De flesta i sportkommittén och sponsorgruppen var nämligen samma personer som satt i styrelsen. Trots enorm växtvärk och slitsamt arbete var Sten Sture helt plötsligt ett varumärke att skylta med, och vi kunde värva in ett flertal meriterade spelare, både från Uppland men även utanför Uppsala. Dahn Norberg anslöt som ny tränare och de kommande säsongerna skulle jag vilja påstå att Sten Sture var en av landets mest seriösa division 1-lag. Vi levde och andades Sten Sture. Vi tränade dubbelpass och spenderade all tid efter jobb och studier med olika träningar och aktiviteter knutna till Sten Sture. Drömmen om elitserien var så stark och vi var alla överens om att vi skulle behöva betala ett stort pris i form av träningstimmar och engagemang för att komma dit.

Det är fortfarande med smärta jag skriver att drömmen om elitserien inte blev sann, inte under varumärket Sten Sture. Både säsongen 08/09 samt 09/10 vann vi division 1 och kvalade till elitserien, men föll snöpligt i förlängning. Luften gick ur oss, och jag som personligen redan hade flyttat till Täby och pendlat till Uppsala fem gånger i veckan, orkade inte med ett nytt försök. Jag och några medspelare anslöt till elitserielaget Täby IS medan Sten Sture kämpade på ett år till. Till slut insåg dock Sten Sture att det bästa för daminnebandyn i Uppland skulle vara att slå ihop verksamheten med FBC Uppsala. Ett otroligt tungt beslut för alla Sturar, men med facit i hand ett korrekt och viktigt beslut för innebandyn. Det är med en stor glädje jag ser hur FBC Uppsala krigar på i högsta serien, och extra glad blir jag när jag ser min gamla kedjekamrat Linette Kouru fortsätter leverera smörpassningar. I Täby återfinner man ”snipern” Sara Attermo som fortsätter vara en målmaskin år efter år i högsta serien. Och i Mora finns den störst lysande stjärnan i daminnebandy nu, Amanda Wall, som dessutom har representerat damlandslaget under säsongen.

Jag är evigt tacksam för vad Sten Sture gav mig under åren 2003-2010. Jag blev berikad med mina absolut bästa vänner som jag kommer hålla stenhårt i resten av mitt liv. Jag blev skolad i hur viktigt det är att träna rätt, och tillsammans med mina Sture-vänner genomför vi nu tjejklassikern. Jag blev så extremt medveten över hur viktigt det är med ideellt engagemang, och jag finner det skrämmande över det faktum att antalet ideella krafter bara sjunker för varje år som går. Som två-barnsmamma kan jag inte förstå hur man som förälder inte erbjuder sitt engagemang och vilja att aktivera sina barn.

I grund och botten finns det en person jag har att tacka för allt detta. Anders Hiller, Sten Sture him self. Även om jag vet att han aldrig skulle gå med på att bli kallad det. Anders slet oräkneliga timmar under flera decennier för vårt damlag. Han ”roddade” med precis allt. Satt i styrelsen, sportkommittén, tränade flera ungdomslag, var hjälptränare för damlaget, fixade all sponsring, domare, matchtröjor. You name it, han gjorde det. Utan att aldrig förvänta sig ett tack. Så detta är till dig Anders. Din glädje och kärlek till idrotten, och rätten för tjejer och damer att ta precis lika stor plats som herrarna, förtjänar stående ovationer. Det finns då eldsjälar som du!

För en vecka sedan fyllde Sten Sture 29 år, och även om det inte finns en registrerad förening vid namn Sten Sture är vi många som fortfarande benämner oss som just ”Sturar”. Så grattis Sten Sture! Och grattis till alla gamla ”Sturar” runt om i Uppland som fick uppleva den glädje och kamratskap som Sten Sture stod för.

Charlotte ”Kalle” Karlberg, numera Berg.
Stolt lagkapten till Sten Stures damlag